Bitterfittan

Okej, sjukt längesen jag skrev här.
Inget har väl direkt förändrats, är fortfarande kvar i Karlskrona,
fortfarande inget körkort, håller fortfarande på att dö av tristess.

Träffade någon några gånger, men inget seriöst.
Har redan tröttnat, förstår inte riktigt meningen med det hela,
alla jag träffar visar sig alltid vara sjuka i huvet.
Inte för att killen i fråga verkar vara ett miffo,
men förr eller senare blir ju alla det.
Så varför utsätta sig själv för det?
Jag börjar känna mig sjukt bitter,
och det skrämmer mig.

Just nu känns det som jag vet precis hur min framtid kommer se ut.
Jag kommer bo i ett stort hus med typ 50 katter.
Kommer bli den där konstiga kattkvinnan som barnen är rädda för.

Jag saknar sommaren.
Allt kändes mycket ljusare, allt var mycket roligare.
Nu känns allt helt jävla bäckmörkt
och jag hade inte haft någonting emot att somna
och vakna upp om några år.
Känns inte som om jag kommer missa något.
"Man skapar sin egna lycka", sägs det.
Synd bara att jag är så sjukt jävla okreativ
och faktiskt inte är bra på att skapa någonting,
i synnerhet inte min egna lycka.

Äh. Fuck it!
Låt oss förstöra allt vi byggt upp
och vara precis så destruktiva vi vill vara.
Ett liv är bara ett liv så länge du lever det,
och det känns som om jag pausade mitt för längesen.

Nytändning?

Det tog ungefär ett dygn innan jag fick den nytändningen jag behövde. Har suttit och läst en massa fakta på Skandinaviska Institutets hemsida (den au pair-förmedlingen jag har tänkt åka med) och är hur pepp som helst! Har en körlektion inbokad på onsdag, och nästa vecka har jag två stycken. Känns som om det äntligen kommer ta fart nu. Planen var ju egentligen att jag skulle åka direkt efter sommaren, men eftersom jag aldrig får tummen ur röven att göra någonting, så har det tagit lite längre tid än beräknat. Känns i alla fall bra att jag är på gång!

Idag har det inte hänt någonting. Vaknade av att en liten kattunge stod utanför mitt fönster och skrek som besatt. Jag har aldrig sett den innan, men seriöst, det var det sötaste jag har sett på länge. Så jag slängde på mig en tröja och gick ut och kelade lite med den. Det borde jag nog inte gjort, för sen stod den utanför huset och skrek i flera timmar. Till slut gick den, och jag hoppas att den hittade hem igen!

Imorgon ska jag vara barnvakt till Daniel och Edvin. Kan väl inte påstå att jag är jättepepp, men det kommer säkert gå bra. Plus att jag verkligen behöver lära mig att stiga ur sängen innan fyra på eftermiddagen, så det är väl bara nyttigt, antar jag.

Förrutom det och körlektionen på onsdag har jag ingenting bestämt. Den här staden är död, här händer verkligen ingenting. Jag är t.o.m så uttråkad att jag fick för mig att återuppliva en gammal släkttradition, så på söndag ska hela familjen samlas i Sjötorp och laga kroppkakor! Ifall resultatet blir lyckat så ska vi göra om det med hela tjocka släkten, så håll tummarna. För släktkalas är ju precis vad den här släkten saknar. Haha.

Men nej, nu ska jag återgå till Grey's Anatomy igen. Vem behöver en pojkvän när man kan vila sina ögon på McDreamy, liksom?

Nu kör vi!

Okej, jag vet att jag sa att jag inte skulle skaffa en blogg förrens jag dragit iväg till New York, men jag har ändrat mig. Tror att jag behöver någonting som håller min motivation uppe, och något som håller skrivandet igång. Har väl inte direkt blivit så mycket skrivande sen jag tog studenten, och det är ju över ett halvår sedan.

Fast jag vet väl inte direkt vad jag kan tänkas skriva om här, eftersom det inte pågår så mycket i mitt liv just nu. Arbetslöshet är fruktansvärt tråkigt, och den här staden dödar alla kreativa idéer man kommer på. Känns som om allt står still just nu. Jag kommer ingenstans med körkortet, dels för att jag helt enkelt saknar inspirationen, och dels för att jag skulle behöva köra mer hemma. Men på onsdag, då jävlar ska jag till körskolan! Jag hoppas (och behöver) en nytändning. Och jag behöver det nu.