Jag hatar brudar.

Brudar är naiva. Inte alla, men många. De säger att det enda de vill ha är ett förhållande, de vill ha någon som tycker om dem, som bryr sig, som är deras. Så går de ut på puben och ligger med första bästa kille de ser, i hopp om att det ska vara just han som är "prince charming". Sen vaknar de morgonen efter, går hem, och killen hör inte av sig igen. Bruden blir förtvivlad, säger att alla killar är svin och att de ska börja göra exakt likadant. De ska börja gå ut på puben och knulla runt. Det de inte inser är att de beter sig exakt likadant som killarna gör, fast en sak skiljer sig. De är naiva nog att tro att det kommer att leda till något förhållande. Seriöst! Killar är inte svin, det är ni som är naiva och korkade. När ska ni inse att det bästa sättet att starta ett förhållande på inte är att möta någon random kille på puben som ni går hem och knullar med direkt, för det blir oftast bara obekvämt och jobbigt efteråt. Till och med när det har hänt ett tiotal gånger, ett tjugotal gånger, ett trettiotal gånger, så är det fortfarande killarna som är svin. Wake up! Killar är inte svin. Om ni nu vill träffa någon att bli tillsammans med, säg det till dem INNAN ni ligger med dem, inte efteråt. Jag börjar seriöst skämmas för att vara brud. SKÄRP ER!

Sandy

Min vän Sandy, som bor i London, är så sjukt snygg. Och den här bilden får mig verkligen att längta efter sommarn. Jag vill bara sitta barbent utomhus i solen, festa varje kväll och träffa en massa söta killar (helst med en massa tatueringar på händer och hals och med rakat huvud).

Seriöst, hur fint hade det inte varit att sitta i gräset någonstans och dricka öl i solen? Man kanske borde låna pengar av någon och åka till London en runda...

Diagnos

Sweet. Dear. Loving. At Gate 18. Final call. You are The Sudden Departure.
You've been in a lot of serious relationships. More than a few have ended ugly. Uglily. Whatever. Our guess is that you're a really fantastic girl who doesn't really know what she wants, and you've broken a few hearts as a result. You fall for people easily, and you enjoy the feeling of falling in love, but once you're there, either boredom or the old "grass is greener" syndrome sets in. The mind wanders, and with it goes the flesh. And then the toiletries.
We know you're not the classic "love 'em and leave 'em" type, at least not in a purely sexual sense. You have too many serious bonding tendencies for that. But even though you're theoretically looking to settle down, you don't settle long on one person. "Serial monogamist" is probably something you hear a lot. "Emotionally loose" is another way to put it. To the poor guys eating your dust and sniffing your panties, it doesn't really make much difference. Of course, it's not really your fault that people get hurt. You have every right to move on when you choose.

Sådärja, då vet jag varför det inte har funkat med de senaste 9 eller så killarna. Great!

A.C.A.B

Nu har jag försökt få tag på polisen i över en vecka,
för att säga att vi ska skita i anmälan,
för jag orkar helt enkelt inte lägga någon energi på skiten.
Men hon svarar aldrig! Helt omöjligt att få tag på henne.
Igår fick jag en kallelse som sa att jag skulle infinna mig på polishuset
klockan 10 imornbitti. Aldrig i livet.
Så jag försökte ringa henne för att säga att jag inte kommer,
och vad händer? "Hon har gått för dagen, kommer åter på onsdag."
Spelade iaf in ett meddelande till henne där jag sa att jag inte tänker dyka upp.


För övrigt så sitter jag här hemma i Sjötorp
och följer utvecklingen på Nordirland med
en skräckblandad fascination.
Det är klart att jag tycker det är jättehemskt
att de har börjat döda varandra igen.
Men samtidigt... Jag kan inte låta bli att bli exalterad.
Ifall det blir värre kommer jag ha svårt för att sitta kvar här i Sverige,
jag menar, det här är mitt största intresse, det jag brinner mest för.
Jag kommer sitta som på nålar ifall allt drar igång igen,
det kommer inte att funka.
Jag kommer ta mina sista pengar och dra till Belfast.
För att uppleva allt jag läst om i så många år.

För min egen hälsas skull kanske vi ska hoppas att det inte blir värre?

Konsten att radera någon från sitt liv.

Trodde faktiskt inte det skulle bli SÅ pass skönt att skrika på dig, som det faktiskt var. Med handen på hjärtat kan jag nog säga att jag aldrig har skrikit på någon som jag skrek på dig idag, och det kändes underbart! Jag har aldrig varit en skrikare, men kanske jag borde bli.

Jag saknar dig inte. Aldrig. Inte en enda gång. Jag ligger aldrig i sängen när jag ska sova och tänker på något gulligt, avlägset minne, för på något sätt har du lyckats radera allihopa. Alla de bra stunder, allt bra vi gjorde ihop, det är borta, och du har bara dig själv att skylla. Jag kommer aldrig tänka på dig på något positivt sätt, fasten vi hade många bra stunder ihop. Jag tror aldrig att jag har tappat respekten för en människa som jag har tappat respekten för dig. Och jag har inte ens dåligt samvete för det, för du hade inte kunnat sköta det här på ett sämre sätt.

Kanske kommer du be om ursäkt när du vuxit upp, någon gång i en avlägsen framtid. Men jag bryr mig faktiskt inte. Jag har inga välmenande känslor kvar för dig, så kom igen, ät pizza, drick cola, lev på godis, bli tjock och dö i förtid. Jag bryr mig inte längre. Över huvud taget. Och det känns så jävla skönt. De allra sista känslorna lämnade mitt sinne och kropp när jag skrek på dig idag, och nu är jag gladare än vad jag har varit på mycket länge.

Vilken fin dag det visade sig vara ändå...

JAG. VILL. HA. NU!

Konsten att inte kunna släppa taget.

Efter att ha blivit helt besatt av Edward Cullen
har jag funderat på om man någonsin kommer att hitta
någon som ens kan försöka mäta sig med hur han är.
Och så insåg jag det...
Jag har redan haft en Edward Cullen i mitt liv.
Och jag sumpade det. På riktigt, innan det ens började.
Men det var för alldeles för längesen, jag var för liten,
och nu har vi tappat kontakten.

Jag fattar inte att jag inte tänkt på det tidigare!
Nu när jag tänker på alla åttatimmars telefonsamtal,
alla nätter på msn, alla förhållanden vår kontakt faktiskt överlevde,
och i synnerhet; hur han fick mig att skratta och känna mig...
Det är egentligen aldrig någon annan som har påverkat
mig på samma sätt, som jag har kunnat prata med på det sättet.

Och nu har jag ingen aning om vart i världen han befinner sig
eller hur jag skulle kunna få kontakt med honom igen.
Men, det är väl min vanliga tur, liksom.