Konsten att inte kunna släppa taget.

Efter att ha blivit helt besatt av Edward Cullen
har jag funderat på om man någonsin kommer att hitta
någon som ens kan försöka mäta sig med hur han är.
Och så insåg jag det...
Jag har redan haft en Edward Cullen i mitt liv.
Och jag sumpade det. På riktigt, innan det ens började.
Men det var för alldeles för längesen, jag var för liten,
och nu har vi tappat kontakten.

Jag fattar inte att jag inte tänkt på det tidigare!
Nu när jag tänker på alla åttatimmars telefonsamtal,
alla nätter på msn, alla förhållanden vår kontakt faktiskt överlevde,
och i synnerhet; hur han fick mig att skratta och känna mig...
Det är egentligen aldrig någon annan som har påverkat
mig på samma sätt, som jag har kunnat prata med på det sättet.

Och nu har jag ingen aning om vart i världen han befinner sig
eller hur jag skulle kunna få kontakt med honom igen.
Men, det är väl min vanliga tur, liksom.