Konsten att radera någon från sitt liv.

Trodde faktiskt inte det skulle bli SÅ pass skönt att skrika på dig, som det faktiskt var. Med handen på hjärtat kan jag nog säga att jag aldrig har skrikit på någon som jag skrek på dig idag, och det kändes underbart! Jag har aldrig varit en skrikare, men kanske jag borde bli.

Jag saknar dig inte. Aldrig. Inte en enda gång. Jag ligger aldrig i sängen när jag ska sova och tänker på något gulligt, avlägset minne, för på något sätt har du lyckats radera allihopa. Alla de bra stunder, allt bra vi gjorde ihop, det är borta, och du har bara dig själv att skylla. Jag kommer aldrig tänka på dig på något positivt sätt, fasten vi hade många bra stunder ihop. Jag tror aldrig att jag har tappat respekten för en människa som jag har tappat respekten för dig. Och jag har inte ens dåligt samvete för det, för du hade inte kunnat sköta det här på ett sämre sätt.

Kanske kommer du be om ursäkt när du vuxit upp, någon gång i en avlägsen framtid. Men jag bryr mig faktiskt inte. Jag har inga välmenande känslor kvar för dig, så kom igen, ät pizza, drick cola, lev på godis, bli tjock och dö i förtid. Jag bryr mig inte längre. Över huvud taget. Och det känns så jävla skönt. De allra sista känslorna lämnade mitt sinne och kropp när jag skrek på dig idag, och nu är jag gladare än vad jag har varit på mycket länge.

Vilken fin dag det visade sig vara ändå...